
Ung Press möter frilansjournalisten Martin Schibbye för att prata om journalistik och ungas röst i media. Förra året släpptes boken “438 dagar” där Schibbye tillsammans med fotografen Johan Persson skildrar sin tid som fängslade journalister i Etiopiens mardsdrömsfängelse Kality. Sedan dess har han aktivt arbetat med att fria fängslada journalister samt med sitt journalistiska arbete, vilket är just det som vi ska tala med honom om.
Intresset för journalistik tog fart tidigt, då Martin berättar att han alltid varit intresserad utav vad som händer runtomkring i världen, men också om att resa. Han pluggade statsvetenskap och ekonomi på universitet, och insåg att han ville skildra de orättvisor som råder i vårt samhälle idag. “Jag kände efter ett tag att jag hellre ville skriva om dagens slavhandel, människohandel och trafficking, än om de historiska förätterna. Låt de döda begrava sina döda, men jag vill skildra det som sker nu”, berättar han.
“Det var framförallt en intervju, ganska tidigt i Nepal som utrikeskorrespondent som då fick mig att liksom ägna mig åt den där här typen av journalistik, lite längre och lite mer granskande reportage.“ Martin beskriver hur en trafficking-överlevare ställde honom mot väggen på ett sätt när hon efter intervjun frågade; “Men vad kommer hända med texten när du publicerat den?.” På det hade Martin först inget svar, men insåg sedan att han var tvungen att även intervjua de som utnyttjat överlevaren, för att skapa en rättfärdig bild utav historien. “Vi insåg helt plötsligt att man gjorde bättre journalistik utav det. Man fick använda fötterna, man kunde inte googla fram allting, och det var väl lite så jag kom in på den lite mer granskande journalistik,” förklarar han.
Vi kommer sedan in på vad journalister – unga som gamla – bör tänka på. Martin anser att man ska ta sig till de platser och de människor man ska skriva om. “Mycket journalistik görs bakom skrivbord och då blir det lite som Almedalen där alla har åsikter hit och dit. För att få fakta och ta reda på vad som händer, så måste man ta sig dit det händer”, tycker han. Hans andra tips är att alltid skildra alla sidor av en berättelse, offer såväl som förövare.
Just det att alltid prata med alla involverade, är på ett sätt just det som vi i Ung Press jobbar med. Vi vill uppmärksamma att man ska tala med unga, och inte om unga. Angående detta tror Martin att det enda sättet att faktiskt ändra på att man talar om istället för med, är att som ung fylla upp det utrymmet och ta sig den rösten. “Det enda sättet att åtgärda det är ju att göra som ni gör. Att ta platsen, att ta sig den rösten. Det går att klaga på att det är så, men enda sättet att lösa det är ju att skapa egna tidningar, att inte kritisera medier utan att vara medier, då kommer andra att acceptera det och förhålla sig till den rösten”, konstaterar han.
Avslutningsvis pratar vi om huruvida Sverige är annorlunda i detta avseende, ifall ungas röster hörs högre eller lägre här jämfört med andra länder. Martin tror att en förändring faktiskt är på gång runtom i hela världen, och vi tar Etiopien som exempel. “Där finns det en ung generation som har inspirerats av sina förebilder som har fängslats, och därmed valt att bli journalister.” Han berättar om olika bloggare och nättidsskrifter, och hur förebilder möjliggör att fler och fler vågar göra sin röst hörd.
Kanske är vårt medielandskap på väg att förändras, kanske är de människors vars åsikter man tidigare inte hört på väg att yttras. Detta tror i alla fall Martin. “Tidigare var bilden av en vanlig utrikeskorrespondent en man i femtioårsåldern, idag om man tittar på vilka som bevakar – inte bara krig och konflikter utan också internationella frågor – är det en yngre, kanske mer språkkunnig och mer flexibel frilansgeneration som är på väg att ta över utrikesbevakningen”. Med detta avslutar vi samtalet, och ser fram emot att Ung Press är en av många nya medier som kommer belysa de röster som tidigare inte fått sin egen talan.