Författaren och kritikern Jessa Crispin har lämnat ordet feminist bakom sig. Hon menar att det har tappat sin innebörd när allt ifrån multinationella företag till abortmotståndare använder feminismen för sin egen vinning. Jag har pratat med henne om hennes bok, om huruvida män kan vara feminister och de potentiella farorna med att fastna vid etiketter kring sin identitet.
Feminismen har aldrig varit så stor som nu, och att kalla sig själv feminist är inte längre provokativt på samma sätt som det var förr. Jessa Crispin är kritisk mot det hon kallar livsstilsfeminismen, en feminism där alla handlingar kan anses feministiska så länge du kallar dig feminist, och det märks tydligt att hon vill provocera i sin bok Why I Am Not a Feminist: A Feminist Manifesto:
”Om feminismen inte är något mer än personlig vinning förklädd till politiska framsteg så är den inte för mig. Om jag, när jag kallar mig feminist, måste försäkra att jag inte är arg och inte utgör något hot så är feminismen definitivt inte för mig. Jag är arg. Och jag utgör ett hot.”
När jag frågar henne varför etiketten feminist är problematisk svarar hon dock att den inte nödvändigtvis behöver vara det, men att den snarare har tappat sin betydelse. Hon ifrågasätter vad det betyder att någon kallar sig feminist:
– Försöker de berätta att de tror på äktenskapets avskaffande, mer tillgänglig hälsovård för transpersoner och öppna gränser? Eller betyder feminism bara att de tycker att det borde vara en kvinnlig ledare i stället för en manlig som bedriver ett drönarkrig på Mellanöstern? Att jag inte kallar mig feminist innebär bara att jag inte förlitar mig på att en etikett eller tillskriven identitet ska berätta mer om mig själv än vad den faktiskt gör.
Jessa Crispin är född 1978 i Lincoln, Kansas i USA. Hon jobbar som författare och litteraturkritiker och är dessutom även skribent, bland annat för The Guardian. Under vår intervju nämner en av sina krönikor i just The Guardian. Den handlar om hur personliga möten kan vara viktiga i alla jämlikhetsfrågor, oavsett om det handlar om kön, sexualitet eller de protester mot polisbrutalitet som pågår just nu.
Crispin kritiserar män för att interagera med kvinnor på sätt som handlar om att ständigt vilja ha något i utbyte. Dessutom menar hon att de flesta män som kallar sig själva feminister gör det för att de vill känna sig stolta, inte för att de bryr sig om jämställdhet på riktigt.
– Att behandla kvinnor som jämlika är det minsta de kan göra. Att respektera kvinnors rätt till sin egen kropp är det minsta de kan göra. Män borde inte få ett speciellt ord för det. Det kallas att vara en människa. Borde män börja tänka kritiskt om kön? Absolut. För både deras egen och kvinnors skull. Vi måste finna solidariteten så att vi kan respektera varandra och lära oss att se bortom de paradigmen som skapats för att separera oss.
Crispin kritiserar också att företag använder feminism i till exempel sina reklamkampanjer, och att sättet företag tjänar pengar i dag är genom att vara “inkluderande”.
– Nike hade en reklamkampanj med en kvinna i en hijab. Betydde det att alla på Nike plötsligt konfronterade sin islamofobi och förstod den komplexa interaktionen mellan traditionella och sekulära kulturer i vår samtid? Så klart inte.
Hon menar att företag endast har ett mål: vinst.
– Om du ska gå med vinst så finns det inget sätt att tala om etik, det finns inget sätt att tala om inklusivitet. Företagen trycker på de knappar som gör att du känner dig trygg, att vi gör framsteg i samhället, så att du ger dem mer pengar.
Detta för oss vidare in på diskussionen om identitet, och här har Crispin mycket att säga. När jag frågar henne hur vi ska förhålla oss till identitetsmarkörer svarar hon att vi borde undvika dem så mycket som möjligt.
– Just nu har vi en kultur som består av homogena bubblor. Vi tycker om att omge oss av människor som ser ut som oss, tjänar lika mycket pengar som oss, är lika utbildade som oss, tror på det som vi själva tror på, och så vidare. Det är extremt begränsade.
Crispin menar att vi skapar barriärer mellan varandra genom att benämna oss själva vid dessa; att fästa sig vid sin sexuella läggning, sin mentala hälsas identitet eller sin utbildningsnivå skapar olikheter som kan bli skadliga. Enligt henne är det viktigt att förtydliga att dessa olikheter uppenbarligen redan finns, men att de förstärks genom att vi internaliserar dem. De har också använts historiskt, berättar hon:
– Det regeringen anser vara till exempel din rasidentitet eller sexuella identitet har exempelvis använts för att bestämma vilka stadsdelar du kan bo i och din tillgång till vissa rättigheter och tjänster.
Men hon vill också förtydliga att hon inte låtsas som att dessa olikheter inte existerar.
– Jag säger inte att vi inte borde se färg! Eller att vi borde ha ett könlöst samhälle! Det är ett annat sätt att undvika de riktiga skiljaktigheterna mellan människor från olika klasser, kön, sexualiteter och etniciteter. Det jag menar är att vi just nu använder dessa skillnader för att isolera oss och skapa bubblor.
Enligt Crispin har kvinnoidentiteten historiskt använts emot kvinnor.
– Den har använts för att neka oss rättigheter, för att förnedra oss och för att marginalisera oss. Så vi försökte lyfta upp den identiteten i stället. Och nu använder vi den för att förtrycka andra! Jag tror det är viktigt att ta ett steg bort från identitetsmarkörerna för att se hur de kan exkludera människor. Det förändrar dock inte faktumet att jag är en kvinna, att jag kämpar för kvinnors rättigheter och att min verklighet är annorlunda på grund av min kvinnlighet.
Efter vår intervju tänker jag mycket på Crispin. Det kan uppfattas som om det finns en konflikt i henne. Hon kan kalla feminismen för “en kamp för att låta kvinnor förtrycka maktlösa och fattiga” och “en metod för att tysta alla oliktänkande som är baserad på den naiva uppfattningen att oenighet och konflikter är övergrepp”. Samtidigt uttrycker hon att hon kämpar för kvinnors rättigheter. Det är fascinerande.
