I en intervju i Almedalen med Magnus Lindgren, f.d. chef inom polisen och numera generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige, diskuteras arbetet hos Tryggare Sverige samt gängbrottsligheten – varför ökar den och vad som kan göras för att stävja den?
Magnus Lindgren har ett långt CV: Han är fil.dr. i psykologi, utbildad kriminolog, har arbetet hos Brottsoffermyndigheten och rikspolisstyrelsen samt f.d. polis och chef inom polisen i Uppsala. Sedan år 2008 har han arbetat som generalsekreterare för stiftelsen Tryggare Sverige som är en oberoende och icke-vinstdrivande tankesmedja. Tryggare Sveriges arbete består främst av att bedriva forskning och bilda opinion för att minska brottsligheten och öka tryggheten i Sverige, men även att bidra med stöd och hjälp för brottsoffer, vilka Magnus menar är en bortglömd grupp i samhället.
Enligt uppgifter från polisen var uppklarningen av mord och dråp med skjutvapen i kriminella miljöer under perioden 2015–2019 25 procent. Det är nedslående siffror. Enligt Magnus och Tryggare Sverige måste det först och främst sättas in åtgärder för att förebygga sådan brottslighet och när brott väl begås måste lagföringen förbättras.
– Den enskilt viktigaste åtgärden för att både förebygga och klara upp grova våldsbrott är att vi har en lokal, närvarande och förankrad polis, menar Magnus.
Polisen är avgörande för såväl det repressiva som det preventiva. En lokalt förankrad polis som patrullerar bland sina invånare och bygger förtroende saknas idag, menar Magnus, och istället kan det på sin höjd finnas ett antal ordningsvakter med två veckors utbildning. Magnus anser att anledningen till varför vi idag saknar en sådan polis, och i förlängningen i viss mån varför gängbrottsligheten har kunnat öka, är en successiv centralisering av polismyndigheten. I korthet har centraliseringen inneburit att politikerna, i ett försök att “effektivisera polisarbetet” och “komma närmare medborgarna”, successivt förstatligat och centraliserat polisen. År 2015 nådde centraliseringen sin kulmen: Polisens tidigare 21 länsmyndigheter förvandlades till endast en (1) myndighet i hela riket – med säte i Stockholm. Och Magnus framhåller att en sådan modell är mycket ovanligt internationellt.
– Det var så naivt av dåtidens politiker att det finns inte, och nu 7 år senare kan vi konstatera att polisen är längre bort från lokalsamhället än någonsin, säger Magnus.
“Brottsbekämpningen måste göras om i grunden.” För att råda bot på de strukturella problem som finns hos polisen föreslår Tryggare Sverige en decentralisering av polisen.
– Vi har kommit till vägs ände med den polisorganisation vi har idag, det här går inte längre. Så uttrycker sig den tidigare chefen inom polisen Magnus Lindgren.
Decentraliseringen bör enligt Magnus göras genom att dela upp polisen i olika operativa myndigheter, fristående från varandra.
– Polisen ska vara som en lejontass, mjuk men vass, säger Magnus, men nu är polisen varken mjuk eller vass, fortsätter han.
De vassa klorna uppnås genom att avknoppa en del av polisen och därefter inrätta en ny operativ myndighet med fokus på den grova organiserade brottsligheten á la den amerikanska FBI. Den polismyndigheten ska vara under regi av staten. Men polisen måste även vara mjuk: det långsiktiga arbetet görs i civilsamhället, och där spelar polisen en avgörande roll. Genom att skapa relationer med invånarna i närområdet byggs ett förtroende för polisen. Detta menar Magnus görs bäst genom en lokal – kommunal – polis som är statligt finansierad. Och före år 1965 var faktiskt all polis kommunal.
Idag axlas den mjuka rollen av ordningsvakter som har tämligen omfattande befogenheter, men bara två veckors utbildning. Förutom de uppenbara riskerna som dåligt utbildade ordningsvakter kan utgöra drabbas fattigare kommuner hårdare än de rika eftersom de helt enkelt inte har medel att anställa ordningsvakter. Och några patrullerande och närvarande poliser är det ju inte heller fråga om för sådana kommuner.
– De kommuner som har stora problem, men inga pengar kan inte anställa ordningsvakter idag, säger Magnus
Det är inte bara polisen som har verktygen att komma åt utanförskap och kriminalitet. Magnus anger fastighetsägare i utsatta områden som ett exempel på en samhällsaktör som kan göra stor skillnad. Men en lokalt förankrad polis med kännedom om området och dess invånare är själva grunden för allt trygghetsskapande arbete, utan det kan varken fastighetsägare eller andra aktörer göra något. Inte heller är det lagstiftningsåtgärder av våra folkvalda som alltid är lösningen. Befintliga verktyg för att fånga och lagföra brottslingar finns redan, men de används inte, och om inga mördare grips spelar det heller ingen roll om politiker lagstiftar om allt mer drakoniska straff.
Området och platsen har betydelse.
– Vi vet att platsens betydelse för uppkomst av brott och otrygghet är väldigt påtaglig.
Magnus drar en liknelse för att förtydliga det sagda: Sedan fotbollens begynnelse har fotbollsdomare tampats med problemet att både försvarsmuren och frisparksskytten flyttar framåt, mot varandra, när domaren vänder ryggen till. Sedan kom en portugis på den geniala idén att markera platsen för försvarsmuren och frisparksplatsen med raklödder.
– Genom att fokusera på situationen som gjorde lagöverträdelsen möjlig, snarare än individerna som begick lagöverträdelsen, löstes ett över 2 000 år gammalt problem.
Detsamma kan göras mot den grova kriminaliteten. Genom att bygga bort platser som möjliggör för att brottslighet frodas, t ex mörka gränder och tunnlar, kan man även bygga bort brottsligheten och bygga in tryggheten. Och vi har redan i viss mån byggt bort brott och osäkerhet: i trafiken. Därför avfärdar inte Magnus att vissa bostadskomplex och delar av områden bör rivas, för att sedan bygga nytt och tryggare, som en möjlig åtgärd.
Upptäcktsrisk, uppklarning och utvecklingsverksamhet
För att på riktigt komma åt problemet förespråkar Magnus att de tre U:na arbetas med och tillämpas i de brottsbekämpande och preventiva myndigheterna. Det gäller: Upptäcktsrisken, brott måste upptäckas för att över huvud taget kunna bekämpas; Uppklarning, brott som upptäcks och anmäls måste även klaras upp, utan uppklarning utarmas förtroendet för rättsväsendet; Utvecklingsverksamhet, polis och andra myndigheter måste ständigt och kontinuerligt arbete tillsammans med och för sina invånare för att bygga förtroende, ett förtroende som i sin tur förebygger brott. Detta arbete måste ständigt utvecklas.
Magnus framhåller att det inte är ytterligare lagstiftning som efterfrågas. Det som verkligen kan göra skillnad är omfattande organisatoriska och kulturella förändringar hos våra brottsbekämpande myndigheter, inte minst polisen, vilket kan uppnås genom bättre styrning från regeringen. Myndigheterna måste göra sitt jobb.
– Myndigheterna gör inte det de ska. Tjänstemannaansvaret bör återinföras.
Slutligen framhåller Magnus vikten av att ha en lokalt närvarande och förankrad polis. Utan det kan varken brott upptäckas eller uppklaras. Men med en lokalt närvarande och förankrad polis får polisen legitimitet och tillit hos invånarna vilket i sin tur förebygger brott.
– Den enskilt viktigaste åtgärden är att vi har en lokalt närvarande och förankrad polis som känner invånarna och som är kända av invånarna och därmed bygger tillit och legitimitet.
