I Clarasalen på Musikaliska har en mängd barn, föräldrar och lärare samlats för ett framträdande. Jag tror inte att någon i rummet på förhand var beredd på vad exakt framträdandet skulle vara. Annat än möjligtvis att det handlade om Django Reinhardt.
Två män står i lediga, men gammalmodiga kostymer. Deras gitarrer är vända mot förstärkaren och rundgången hummar lågt medan barn skrattar och vuxna småpratar. Plötsligt kommer Jesper Lund Jakobsen iförd hatt och med världens största balalajka i hand.
– Det är en super-kontrabas-balalajka, berättar Jesper för publiken som redan skrattar åt det mystiska instrumentet.
– Ni ska få höra hur det låter så ska jag berätta en saga. En saga om Django, säger Jesper som över en flyktig melodi samman med gitarristerna Andreas Ugorskij och Jacob Kolkur berättar att när Django föddes för 90 år sen fanns ingen dansmusik som idag. Django fick uppfinna sin egen dansmusik.
Och så började det svänga. Publiken ser milt förvånade ut åt swingmusiken. Men en efter en börjar alla att stampa med fötterna, gunga med huvuden och klappa händer i takt. När låten är över får vi veta att Django skrev låtar om vad han just då kände. Ibland var han glad och skrev glada låtar och ibland var han ledsen och skrev sorgsna låtar. Publiken kan relatera och ropar ut det. De flesta är glada men som en i i publiken säger:
– Oftast är jag glad, men ibland kan jag vara ledsen.
– Precis, och det är just därför han ibland skrev låtar som var både glada och lite sorgsna, säger Jesper innan han, Andreas och Jacob ger ett lysande framträdande av Django Reinhardts signaturlåt ”Minor Swing”. Låten spelades in 1937 men det hindrar den inte på nåt sätt från att engagera publiken som vid det här laget verkligen studsar till musiken.
Därefter får vi höra hur Django länge var fattig, bodde i husvagn, och ingen vit sådan som vi tänker oss idag utan en liten av trä. Django var ofta hungrig och brukade spela musik och tänka på sin favoritmat. Publiken får berätta vad de har för favoritmat.
– Jag tycker om Pasta Carbonara, ropar några barn i kör.
– Min favoritmat är köttbullar med lingonsylt, säger en annan.
Det är tydligt att fantasin bor i Djangos musik och publiken följer med och engagerar sig helt i musiken som bandet anförda av Jesper Lund Jakobsen fyller Clarasalen med. Vi får höra om fattigdom, hunger, musik, kärlek och rivaler. En av de mest gripande berättelserna är om Djangos kringflackande liv där han spelade så snabbt att han förlorade två av sina fingrar.
Det hela avslutas med ett framträdande som önskar hela världen en ”Trevlig Resa”.
