I Stora salen på musikaliska hörs avkortade drag på stråkar och enskilt klapprande på slagverk. Publiken håller på samlas och Kulturskolans stråkorkester håller på att stämma upp.
Snart ska en blandning av turkiska folk- och poplåtar att spelas samman med persisk klassisk musik med influenser från såväl mellanöstern och Indien. Musikerna ser glada ut över att vara på plats. Ensemblen består av lärare, elever, pedagoger och turkiska folkmusiker. Åldersspannet mellan den yngste musikern och den äldste är stort, uppskattningsvis finns det representanter i åldrarna 14-60 år. Men när musiken fyller rummet är alla inriktade på ett och samma mål.
Det hela inleds med en rendering av två turkiska folkvisor ”Röda duvan” och ”Klippt gräs”. Musiken har en klar influens av hindisk klassisk musik. Vi får höra slagverket tabla som dovt dånar ut sin rytm, persisk setar som låter som en mer folklig version av den indiska sitaren och en turkisk gitarr, Saz, som påminner om en gammaldags luta.
De två visorna är trånande. För kärlek och livet.
Efter dessa ganska avskalade framträdanden fylls Stora salen med dramatiska stråkar som tillhandahålls av eleverna på Kulturskolans stråkorkester. Det spelas persisk popmusik från 70-talet arrangerat till orkesterformat. Resultatet är storslaget, stundtals vemodigt med plötsliga stopp i musiken innan den återigen stiger. Över detta stiger ett mäktigt vokalframträdande. När det hela är över applåderar publiken långt och länge. Att musiken är den högsta av mänskliga konstformer, kapabel att överstiga kultur och gränser råder det ingen tvekan om.
