Klyftan mellan stad och landsbygd är en konflikt som blir allt mer akut. När samhällsservicen försämras avbefolkas norr, trots att Syd- och Mellansverige vilar på de norrländska råvarorna.
– Det är en typ av neo-kolonialism där storstadsbon med självklarhet utgår från att få det hon efterfrågar men inte inser vad det kräver av landsbygden, menar folkmusikern Sara Parkman under Bokmässans seminarium ”Det Nya Norrland”.

Deltagare i samtalet är även journalisten Po Tidholm och Mats Jonsson som är aktuell med ”Nya Norrland”, en serieroman utifrån frågan ”Var uppstår Sveriges välstånd och var tar det vägen?”.

Genom intervjuer och personliga erfarenheter följer han utvecklingen i sin födelseort Bollstabruk, den ångermansländska sågverksorten som 1974 hade 3600 invånare, full sysselsättning och ett blomstrande affärsliv längs huvudgatan.

40 år senare är gatorna förfallna och hälften av invånare utflyttade, trots att den med en årlig omsättning på en miljard kronor är en av Europas största sågverksorter.

– Lokala företag hade en koppling till bruksorten men när de idag är uppköpta internationellt

investerar de inte längre i samhället där de verkar, förklarar Jonsson.

Geografisk ojämlikhet

Han menar att när stat och landsting svikit har civilsamhället rest sig. I Bollstabruk har invånarna startat en lobbyverksamhet som räddat den lokala simhallen och gymnasieskolan, hjälp till i mottagandet av asylsökande och pressat politiker till beslut om rivning av fallfärdiga hus. De har även drivit igenom trädplantering, sänkt hastighet och avsmalnad av den centralt belägna genomfart där det varje dag passerar 200 timmerbilar.

– Jag kan känna mig oerhört ambivalent inför dem här rörelserna, säger Po Tidholm. Samtidigt som landsbygden har en fem eller till och med sex kronor högre kommunalskatt än i Stockholm så måste dem göra det offentligas arbete, det som alla medborgare i större städer kan ta helt för givet. Det finns en sådan fruktansvärd orättvisa i att landsbygdsbefolkningen också måste ordna sin egen rättvisa.

Tidholm har länge rapporterat om utvecklingen i Norrland, bland annat i SVT-serien ”Resten av Sverige” och debattböckerna ”Läget i landet” och ”Norrland”.

– Jag har fokuserat på ekonomi, infrastruktur och arbetsmarknad då detta länge varit viktigt. 20 år senare ser vi de sociala och kulturella konsekvenserna av arbetslösheten och nedmonteringen av den offentliga sektorn under 90-talet. Det var där städerna började dra ifrån och landet föll ifrån. Det är en klyfta som växer, inte bara i Sverige men i Tyskland med AFP, England med UKIP, Frankrike med Front National och i USA med Trump.

– Idag finns en ny angelägenhet i frågan som både medier och politiker känner av. Det här är faktiskt inte att leka med länge.

Det handlar om respekt

Avståndet mellan stad och land har Mats Jonsson märkt av sedan han på 90-talet flyttade till Stockholm, där många av hans vänner saknade kunskap om norra Sverige och flertalet även om Skåne och Västkusten. De var snarare del i en global kultur vänd mot London, Berlin, New York och San Fransisco än nationalstaten Sverige, ett system som bygger på att alla delar av landet ska hjälpa till och bära varandra.

– Jag är inget större fan av nationalstaten men nu är det trots allt det vi har. Det kontraktet anser jag att storstaden brutit. Den bortglömda förloraren är landsbygden… Man känner en oerhörd maktlöshet.

Sara Parkman fyller i; – Att kunna Sveriges landskap kan kännas som en rest från lågstadiet men det handlar om en respekt för den plats vi lever på och att förstå vår egen historia. Det är torftigt att inte inse att det finns någonting utanför de större orterna, att inte ha varit längre norrut än till Gävle.

Marknadslogik slår mot landsbygden

Sveriges tillväxtområden är centrerade i närheten av större orter. När den urbana medelklassen växer rekordartat blir dess frågeställning allt viktigare. De delar av ”resten av Sverige” som klarar sig bäst är därför de som svarar mot denna medelklass krav på byggnadskultur, landskap, närhet till staden och utbud likt stränder, skärgård och skidbackar.

Trots att tillväxtområdena geografiskt sett är i minoritet är det hit både marknaden och det offentliga Sverige förlägger sina resurser.

– Man kan tänka på det ungefär som en skolklass där eleven som behöver hjälp ska få det. I den här klassen är det däremot eleven det går bäst för som det ska gå ännu bättre för. Det är en slags marknadslogik som slår oerhört hårt mot landsbygden, säger Tidholm.

– Kommunerna kan inte skötas som företag på det sättet, det är orimligt, instämmer Parkman. När kommuner tvingas marknadsföra positiva budskap i kamp om överlevnad trots att invånarna känner motsatsen är det medborgarna som kommer i kläm.

Någonting som irriterar Mats Jonsson är när rika kommuner som Danderyd, Täby och Lidingö klagar på kommunal skatteutjämning.

– Det de säger blir att det viktiga är att det bor rika personer i ens kommun. För deras bruttoregionsprodukt som kommuner är inte alls imponerande eftersom de ingenting producerar.

Återinvestera i närområdet

I slutet av ”Nya Norrland” skissar Jonsson på ett förbättringsförslag kallat bygdepeng. ”Döp om det till någonting klatschigare,” skriver Mats, ”som Närområdesersättning.” Förslaget är att uppåt en procent av omsättningen från varje vinstgenererande verksamhet som påverkar sitt närområde inom skogsindustrin, gruvor, vattenkraftverk och tung industri, delas ut till föreningar och företag i det påverkade området.

”Låt den vara låg – säg en promille”, föreslår Mats, ”men basera den på omsättning, så kommer man undan problemet om var styrelsen har sitt säte (och eventuellt trixande med vinsten). En promille är försumbart för företagen men skulle innebära en hel del för orter. För Bollsta innebär det 2,7 miljoner årligen från SCA & Mondi. Tänk vad intresseföreningen skulle kunna göra! Hela den förnedrande bidragsaspekten kan kringgås.”

 

Text: Sofi Sydvik

Fler artiklar