Medelåldern för en riksdagsledamot är 47 år, för en Europaparlamentariker så mycket som 55 år, och utjämnat på världens samlade parlament nästan 51 år. Detta trots att den genomsnittliga svensken är 41 år, EU-medborgaren 40, och världsmedborgaren låga 30 år. Snittåldern hos parlamentarikerna – i Sverige, i EU och i världen – som ska representera folket är alltså genomgående allt för hög. Det är en farlig obalans och unga måste få ett betydligt större inflytande över politiken och de beslut som berör oss.
Forskare vid USA:s National Academy of Science, NAS, har kommit fram till att så mycket som 30 procent av jordens arter kan vara utrotade om 40 år. Global Water System Project, GWSP, konstaterade under en kongress i fjol att mer än hälften av jordens befolkning kan lida brist på färskvatten år 2050. Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, rapporterar att tropiska sjukdomar såsom denguefeber kan komma att spridas till allt nordligare breddgrader. FN:s klimatpanel, IPCC, uppskattar att 150-200 miljoner människor kan tvingas fly sina hem till följd av ökenutbredning och stigande havsnivåer år 2050. Till detta är den globala uppvärmningen den viktigaste, eller en av de viktigaste orsakerna. Ändå får statligt ägda Vattenfall tillåtelse att öppna fem nya brunkolsgruvor i Tyskland. Ändå är det fortfarande billigare att flyga mellan Köpenhamn och Stockholm än att ta tåget. Ändå sviker regeringen sitt eget löfte om klimatfinansiering till de utvecklingsländer som drabbas hårdast.
Länge kändes det helt bisarrt att så många politiker helt blundar för problemet, trots att alla världens forskare på området är eniga. Men så för något år sedan slog det mig: de sittande politikerna har själva inget att vinna på att bekämpa klimatproblemen. År 2050, när följderna av den globala uppvärmningen börjar bli riktigt kritiska, har majoriteten av dagens politiker dött. Och om trenden håller i sig är det först då många av dagens unga kommer till makten – när mycket redan är för sent. Dagens politiker – framförallt den höga andelen äldre – kan fortsätta driva en politik som gynnar deras egen målgrupp ekonomiskt men som inte behöver sträcka sig längre än till slutet på den rådande mandatperioden. Istället är det den femtedel av Sveriges befolkning som, trots att de varken får rösta eller ha några representanter i maktens rum, får ta konsekvenserna av den.
Klimatfrågan är kanske det allra tydligaste exemplet på varför unga måste få ett större inflytande över politiken. Men på samma sätt är det diskrimineringen av unga som är orsaken till varför regeringen gång på gång prioriterar skattesänkningar för de arbetande vuxna på bekostnad av skolan. På samma sätt är det diskrimineringen av unga som är orsaken till varför de unga i min egen välbärgade hemstad, Lund, fortfarande, efter mer än tio års vädjande, väntar på en skatepark medan de ser parkeringshus, kontor och nya kommunhus växa upp som svampar. På samma sätt är det diskrimineringen av unga som är orsaken till att det råder akut brist på hyresrätter och studentbostäder i hela landet, vilket gör det omöjligt för många unga att flytta hemifrån.
Könsmaktsordning, rasism och diskriminering på grund av sexuell läggning är välkända maktstrukturer, men det finns också en åldersmaktordning. Unga är inte inkapabla att fatta beslut om sin egen vardag. Vi tänker inte se på när beslut som berör oss fattas över våra huvuden. Vi är inte bara framtiden, utan även nu.
Gabriel Malmer
