Livet är oförutsägbart och kan förändras över en natt. Ebba Einarsson är 20 år gammal och sommaren 2017 tog hon SM guld i rodd med Falkenbergs RK. Idag siktar hon på OS i Tokyo 2021 men resan dit har varit allt annat än lätt.
Ebba kom hem efter en lång arbetsdag för tre år sedan med en hemskt värk i ryggen men med övertygelsen om att det inte var så farligt gick hon och la sig för att kunna jobba dagen därpå. Smärtan försvann inte och mitt i natten åkte hon och hennes pappa i ilfart in till sjukhuset i Halmstad och Ebbas liv förändrades totalt. Ebba bär med sig en historia om styrka, framgång, motgång och motivation.
Du tävlar i pararodd på hög nivå, skulle du kunna berätta om din resa från det du var liten till där du är idag?
– Min pappa är roddare så jag antar att min intresse från början kommer därifrån. Jag började ro när jag var åtta år gammal och sedan fortsatte jag. När jag var i den åldern hade jag en egen häst och skötte och red den parallellt med rodden, men när jag var omkring femton år gammal rodde jag på en mer seriös nivå när jag kom med i juniorlandslaget, berättar Ebba och fortsätter:
– Jag tränade mer intensivt och jag deltog i fler men framförallt större tävlingar och allt det här gjorde att jag valde bort hästen och ridningen, jag ville helt enkelt satsa helhjärtat på rodden. Jag fortsatte med rodden fram tills när min skada hände och allt tog en rejäl vändning.
Natten som förändrade Ebbas liv
Ebba kom hem från hennes sommarjobb med värk i ländryggen, men tron om att det skulle försvinna gick hon till sängen för att sova. Värken försvann aldrig och det slutade med att hennes pappa fick köra henne till akuten mitt i natten.
– Morgonen därpå kunde jag inte röra mig från midjan och nedåt, berättar hon.
Ebba förflyttades från sjukhus i Halmstad till Göteborg. Läkarna genomför både ryggmärgsprov och magnetröntgen och kom fram till att det har varit en blödning i ryggmärgen som gjort att nerverna täppts till, vilket orsakade att nedre delen av kroppen slutade att fungera.
Ebba har tidigare tävlat i Baltic Cup, Nordiska Mästerskapen och SM sommaren 2017 men efter sin olycka var framtiden oviss ett kort tag. När Ebba satte sig i en rodd kajak igen våren 2018 kom känslan tillbaka.
– Efter allt hade hänt visste jag inte om jag ville fortsätta och jag visste inte om det skulle vara samma sak. Jag skadade mig i juli 2017 och i april året därefter fick jag testa på rodden igen på ett träningsläger i Tjeckien. Till en början tyckte jag inte att det var lika kul, men en månad senare tävlade jag min första tävling efter olyckan. När man satt redo vid startlinjen var det som att alla endorfiner och all glädje kom tillbaka och det var ingen tvekan längre, det var det här jag ville göra.
Att anpassa sig till det nya livet med helt nya förutsättningar var inte lätt till en början. Ebba berättar att hon behövde hjälp med i princip allt när hon hamnade på sjukhuset och blev därför också helt utlämnad åt andra, något hon tyckte var väldigt jobbigt. Men viljan att klara sig själv blev en enorm drivkraft.
– Jag ville få tillbaka kontrollen över min egen kropp och sedan dess har jag nog alltid försökt jobba för att göra allt det där som jag kunde göra innan olyckan hände på egen hand igen.
Ebba berättar att hon aldrig känt någon större ilska eller hamnat i någon depression över det som hänt, men att hon dagligen ställt sig frågan varför det just skulle hända henne.
– Det är ungefär en på miljonen som drabbas och då kan man verkligen fråga sig varför just jag skulle sitta här i rullstolen. Tekniken och forskningen blir bättre och jag kommer nog aldrig sluta hoppas på att jag kan få gå igen, men i nuläget finns det inget sådant hjälpmedel och då är det jobbigt för mig att hoppas på något som i nuläget inte finns.
Just nu försöker hon fokusera på att vara den optimistiska person hon faktiskt är och se till vad som faktiskt går att göra nu, istället för vad som inte går. Ebba är bra på att tackla motgångar och ser oftast det som ett sätt att utvecklas på, eller en helt ny utmaning.
Idrotten har varit väldigt viktig i resan på att få tillbaka sitt liv. Hon är övertygad om att hennes bakgrund i sporten även varit avgörande för hennes snabba rehabproccessen.
– Idrotten har varit en väldigt stor hjälp för mig när jag har tagit mig igenom allt det här. Jag var van vid att få träningsscheman och saker att göra på speciella tider och det tror jag hjälpte mig jättemycket.
Synen på livet och framtiden
Ebba har inte tappat hoppet om framtiden, det är bara synen på framtiden som har förändrats och hon delar med sig av både för och nackdelar med den förändrade synen.
– Jag uppskattar mycket mindre mer vardagliga saker, sånt som andra människor inte ens tänker på för det går bara på rutin och jag har också lärt mig hur mycket fördomar folk har och hur dömande en del kan vara. Det kan räcka med att se någon snabbt på stan och så har man helt plötsligt skapat sig en bild av hur den personen är även om man inte känner personen i fråga och det har jag verkligen fått se baksidan av.
Känner du att kraven på dig förändrats efter olyckan, finns det en tid före och en tid efter?
– Jag märker väl av det varje dag egentligen, när folk ser mig se de kanske stolen men inte mig som faktiskt sitter i den. Mina närmsta vänner och familj tänker inte ens på att jag sitter i rullstol, det har liksom hänt att de glömmer bort att hämta den om vi ska iväg någonstans. För dem finns det här inte riktigt i deras världsbild, skillnaden mellan att jag rullar istället för att gå. Det som hände har verkligen sållat ut bland mina vänner, de som står kvar är äkta och de som inte är kvar var väl aldrig äkta.
Ebba anser att hennes unga ålder har varit till stor fördel i hennes liv, särskilt efter olyckan.
– Som ung har man så mycket framför sig och det känns som att folk bemöter mig på ett annat sätt än om det skulle vara en sextioåring som råkat få en blödning och hamnat i rullstol, då hade nog inte folk tänkt så mycket på det, berättar hon. Samtidigt är hon noga med att understryka att det har varit riktigt tufft att skada sig som sjuttonåring.
Ebba värderar vikten av att leva i nuet och blicka framåt.
– Jag kan inte påverka min historia och jag kan väl egentligen inte påverka vad som händer om ett år heller, det som händer här och nu är det jag kan påverka. När jag låg på sjukhus kom jag ihåg att jag bara ville få en tidsmaskin så jag kunde se hur allt såg ut ett år framåt i livet, men om jag tänker på det nu skulle jag bara vilja fokusera på nuet.
Framtidens mål och drömmar
Ebba tycker inte att man ska känna någon rädsla inför förändringar, livet går inte rakt upp utan förändras en hel del längs vägen och det går alltid att hitta nya vägar framåt.
– Jag tror absolut att det är viktigt att ha mål och drömmar för att undvika att stå och stampa på samma ställe utan att fortsätta kämpa, och våga testa nya sätt att göra saker på, säger Ebba.
Har du något tips du skulle vilja dela med dig av?
– Ganska tätt efter jag skadade mig hade vi en middag hemma och min vän sa “De människor med störst ljus inom sig är också de människor som ställs inför de tuffaste prövningarna”. Det har jag burit med mig. Alla människor möter vad de klarar av att hantera och då känner jag mig väldigt stark och att det är därför jag har fått det här, att jag är en på miljonen.
Ebba satsar på att kvala in till OS i Tokyo sommaren 2021
Hennes coach Jill bor i Vancouver och dit ska hon resa för att plugga ett år på universitetet. Hon ska läsa kinesiologi vid UBC. Planerna slutar däremot inte där, eftersom hon också funderar på att kvala in till OS i Tokyo nästa år, men det är än oklart beroende.
Har du någon speciell förebild?
– Jag har nog inte någon speciell idrottare, men jag har min mamma. Det är någon som känner mig innan och utan och hon vet exakt vad jag känner. Både familj och vänner har varit ovärderliga i allt som har hänt och jag tycker verkligen att man ska värna om de som står en nära.
Vad som än händer är det viktigt att våga följa sina drömmar, men framförallt är det viktigt att leva i nuet för vi vet faktiskt inte vad som kommer hända sen.
Henrik Dävermo, Adela Ochotnicki
