Ung Press-skribenten Ozan Yapisan funderar kring det virtuella spelets påverkan oss människor och fruktar att nya spännande uppfinningar kan komma att missbrukas.
Mycket är som förväntat på Svenska Mässan i Göteborg på Mediedagarna i år. Du ser en tv-inspelning för SVT och du ser en massa marknadsföringsnissar och kommunikatörer göra sin grej. Men en sak drar intresse – ett stort vitt tält med texten Gothenburg. I det här tältet pratar man om utveckling inom spel och frågar sig; hur kommer framtiden att se ut? Jag fick äran att prova ett Virtual Reality-spel, typiskt gamla 80-talsgestaltningar av framtiden på film. Betyder det att vi är framme, i framtiden? ”Är det skjutspel?”, frågar jag,, påverkad av dagens spelmarknad. Men sådant håller de inte på med, får jag berättat för mig. Det visar sig i stället vara en åktur på en berg och dalbana. Lamt, tänkte jag först, men visst, jag kan väl testa att spela ett spel där syftet inte bara är att skjuta ner terrorister med rysk dialekt.
Jag får ta på mig ett par brillor, liknande night vision som man använder i spel som Call of Duty eller vilket annat modernt krigsspel som helst egentligen. Och över det ett par hörlurar. Jag önskar mig mer, tekniken var långt ifrån perfekt, men det finns också väldigt mycket jag blev imponerad över.
”Glöm inte att vända på huvudet”, blir jag tillsagd. Det är inte en fast kamera, utan att du har möjligheten att vända på huvudet och ha en full 360 graders vy. Jag ser mot vänster och märker att jag sitter bredvid en tjej, antagligen min flickvän. Jag döper henne till Jeanine. Det är en fantastisk effekt som verkligen gjorde sitt jobb i att lura hjärnan. Jag märker själv hur jag gång på gång rör min kropp som om varje sväng vore på riktigt.
Jag frågar mig; hur nära är vi den Virtual Reality som vi sett på film, som är hyperrealistisk och kommer göra att vi inte längre kan skilja på verklighet och virtuell verklighet?
Ett annat experiment som är på gång är tvärtom till Virtual Reality, alltså att hjärnan manipulerar spelet. Niels Swinkels på Interactive Institutes Swedish är en av forskarna bakom projektet. Det går ut på att apparaten känner av hjärnvågor och därför också känslor som stress och glädje. Det kan ju finnas faror med ett sådant spel tänker och frågar jag, men får till svar att allt ju kan användas som vapen. Jag tänker också att det är tråkigt att jag tänker att alla fina uppfinningar till slut oftast används i något ont syfte tack vare hur världen ser ut. Men Niels berättar att det också går att använda i medicinskt syfte. Till exempel att lära stressade personer att bli lugna. Han vill vara med och forma framtiden. Men vilken framtid är det?
Osäkert när vi får svar på den frågan, men fram tills dess ska jag hänga med min kasst animerade flickvän.
