Dramafilmen “That they may face the rising sun” av Pat Collins, baserad på den prisbelönta romanen av John McGahern vid samma namn, är som en motreaktion gentemot det moderna samhällets stressartade stadsklimat.
Under det individualistiska 80-talet präglat av spandex i neon och krusat hår, finner vi Joe och Kate Ruttledge på den vackra irländska landsbygden. Deras liv är enkelt och målat med en palett av jordnära färger. Dagarna går långsamt och består till stor del av besök från bygdens folk, flyttande av får, fiktionsskrivande, naturpromenader eller målande.
Lugnet är ett starkt förekommande fenomen i karaktärernas liv och det är just lugnet som fäster sig hos filmens betraktare. När filmen är slut börjar man nästan känna ett avund av det lugnet man ofta saknar om man identifierar sig som en stressad stadsbo. “That They May Face the Rising Sun” gör det ofattbara, den får tiden att gå långsammare. Tydligt får den tillbakalutade filmtittaren i salongen följa med i årstidernas skifte, i stället för att missa dem med huvudet bland deadlines och att-göra listor.
Även allvarligare saker som död förekommer i ”That They May Face the Rising Sun” och döden behandlas också med lugn och acceptans. Par Collins skyggar inte bort från dessa tunga ämnen utan möter dem head-on och behandlar det på ett friskt och realistiskt sätt.
Omgivningen fångas av kameran på ett otroligt vackert sätt. De färgstarka och nyanserade bilderna av bygden i filmen hade fungerat utmärkt som vykort att sätta upp på väggen. Om man inte råkar vara ett fan av handlingen är detta alltså inte ett problem, utan man kan fokusera på konstverket på filmduken.
Allt som allt kan man säga att Pat Collins verkligen lyckats med att hylla det enkla livet och visa vackra landskap som stannar med en långt efter filmens slut. ”That They May Face the Rising Sun” är en sevärd film – i synnerhet för oss som bor i staden.
Skribent
Nathalie Guldbrand, Schilldringar
