Ewa Skoog Haslum gästade Folk och Kultur

Under Folk och Kulturs sista dag gästade Sveriges marinchef Ewa Skoog Haslum som keynote speaker, där hon betonade vikten av kulturens bidrag som samhällsstödjare. Framförallt i stunder av kris och krig. 

Skoog Haslum presenteras som kvinnan som tog sig till toppen av en av de mest mansdominerade organisationerna i landet och mansdominerade yrkena i världen. 

Efter att ha tagit sjöofficerexamen 1990, befordrades hon till befattningar som kapten, artilleriofficer, stridsledningsofficer och örlogskapten. Hon examinerades från försvarshögskolans chefsprogram 2010 och befordrades till kommendörkapten, sedan till kommendör, chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, flottamiral, för att sedan 2020 bli utnämnd till både konteramiral och marinchef.

Ytterligare så har hon varit vice rektor på Försvarshögskolan, invald som ledamot i både Kungliga Krigsvetenskapsakademim 2018 och i Kungliga Örlogsmannasällskapet 2020. Men vad jag tar med mig av hennes imponerande CV är att hon har en marsch tillägnad sig, komponerad av Robin Wahl, Amiral Skoog Haslums marsch. 

Som förväntat inleds hennes tal om Ukraina. Inget krig har för oss i Sverige varit så nära och så påtagligt sedan andra världskriget. “Ukraina är idag inte bara en måltavla för rysk militär aggression med vapen. För att skapa normalitet, trygghet, glädjeämnen, drömmar och hopp så pågår det vardagliga livet för människorna. Kultur genom litteratur, film, musik och konst. Det är en bärare av allt detta som, medvetet och omedvetet, skapar motståndskraft, uthållighet och resilience. Ryssland vet det här och angriper medvetet det här, för att skapa en större känsla av skräck och hopplöshet. Ukraina möter detta såklart med att använda kultur ännu mer.” 

Hon berättar om Sveriges militära attaché som finns på plats i Ukraina, som informerat henne om “att han sitter på konsert och flyglarmet går. Man gör en liten paus, man erbjuder människor att söka sig till skyddsrum, medan vissa andra stannar kvar och konserten fortgår. Behoven av att fylla människors längtan är eviga. Men kanske ännu större när eländet och krigets brutalitet är som påtagligast.”

Från kriget i Ukraina till andra världskriget. Zelenskyj till Churchill. “1943 fick Winston Churchills regering kritik för att dem mitt under ett brinnande världskrig höjde kulturbudgeten, det gavs exempel på hur många lancasterbombare man hade kunnat köpa för de där pengarna. Premiärministerns svar var: Utan kultur har vi inget att försvara.”

Vidare så citerar hon en del ur ett tal av amiralitetspastor Daniel Breimert som hölls i amiralitetskyrkan i Karlskrona vid en examen av marinofficerare i december förra året. “Allt det där som skapar sammanhang behöver vi försvara och bevara. Och därför är mitt råd till er som unga officerare: Sök inte bara fördjupad insikt i er tjänst så att ni förstår uppgiften, utan sök också om stora sammanhang. Helheten, historien, idétraditionerna och andligheten. När ni söker i dem så blir ni större. När ni vet saker utanför er yrkesroll och specifika gebit så bär ni kultur med er. Då kommer ni i ert chefskap emanera ut försvarsvilja, som gör oss starkare, och känsla av sammanhang som gör oss tryggare. Ni i likhet med alla människor behöver utbildning, men lika lite som fysiskt stridsvärde uppstår av sig själv så uppstår ett existentiellt stridsvärde inte av sig själv. Så ägna er åt att formulera er kulturella förmåga. Läs böcker, gå på teater, besök konstutställningar och konserter. Sätt er in i storheter som luthersk teologi, franska nya vågen, fajakernas skeppsbyggnadskonst och tänk så ofta som möjligt på romariket vare sig du är man eller kvinna. Lär er lite om nobelpristagarna forskning, lär er måla gouache och läs bibeln.”    

Talet avslutas med hennes tro om att ett samhälle med ett “rikt och blomstrande kulturliv ger bättre sammanhållning, friare och klokare medborgare och en större motståndskraft när dem mörka molnen hopas.” 

Folk runt omkring mig flockas kring marinchefen som kliver ner från scenen. En kvinna bakom mig berättar för sin väninna om hur hennes man är frivillig i hemvärnet och hur hon nu kan berätta för honom om hur även hon gör en insats för att stärka Sveriges försvar genom hennes utövande av kultur. Jag kan inte låta bli, när jag ligger nerbäddad i min egen säng hemma på västkusten med en bok framför näsan att jag i den stunden gjort en insats. Jag kan inte låta bli att undra varför vi i dessa oroliga tider satsar mindre på kulturen istället för mer.