Svartmålandet av det kurdiska folket!

Det kurdiska folket har länge lidit av fördomar och missförstånd som har resulterat i en felaktig och skadlig svartmålning av deras kultur och identitet. Att kasta skuggor över ett helt folk baserat på en generalisering om att det kurdiska folket är farligt  / om det kurdiska folket som farligt, och baserar detta på orättvisor som hindrar en verklig förståelse och respekt för den kurdiska gemenskapen. Att undersöka och belysa dessa orättvisor är avgörande för att kunna bryta de negativa stereotyperna och ge rättvisan och sanningen en röst. 

På Bokmässan 2024 i Göteborg var det ett seminarium som stack ut lite extra för mig. Titeln var “Glänta: “Kurdspåret” – om Sveriges syn på kurder”, och det modererades av Zhiwar Rashid och Agir Ismaïl.  De hade en dialog kring bilden av kurderna i Sverige, en bild som i decennier har formats av makthavare och medier. Författarna pratade även  om den kurdiska berättelsen och geopolitiska spel.

Inför ett samtal på 20 minuter har man  inte stora förväntningar – vad hinner man egentligen komma fram till på den korta tiden? Men författarna lyckas ändå öka publikens förståelse för det kurdiska folkets situation, en situation som är svårt att blunda för, och kanske undrar du vad fan jag skriver om? Låt mig förklara!

Om vi går tillbaka till den 28 februari 1986, mordet på Olof Palme, och reflekterar över hur detta påverkade den kurdiska statens politik, så kan vi konstatera att Sverige kanske inte fick en inblick i den kurdiska politiken vid den tiden, men den kurdiska politiken präglade den svenska politiken.

Ett exempel på det starka bandet mellan det kurdiska folket och den svenska solidariteten

Kurder är kända för att vara en mer humanistisk version av den kommunistiska social ideologin. I Kurdistan hedrade man Olof Palme för hans uppskattade åtgärder och hans sätt att praktisera politik. Efter att Olof Palme blev dödsskjuten på Sveavägen i Stockholm sörjde hela Kurdistan, och i Sulaymaniyah, en stad i den kurdiska regionen i Irak, finns numera en staty av Palme (ANFNews, 2021).

Detta är ett exempel på det starka bandet mellan det kurdiska folket och den svenska solidariteten under 1900-talet. Trots denna historiska koppling är Sveriges syn på kurderna långt ifrån entydiga, vilket Rashid och Ismaïl belyste under seminariet på Bokmässan.

De pekade på hur den svenska allmänhetens bild av kurderna under åren formats av mediala narrativ och politiska utspel, snarare än av verkliga möten och förståelse för det kurdiska folkets historia och kamp.

Kurderna fick en ofrivillig roll i den svenska debatten

Efter mordet på Olof Palme fick kurderna en ofrivillig roll i den svenska debatten. Palmeutredningen lade under en tid skulden på PKK, vilket ledde till en våg av misstänksamhet mot kurdiska migranter och flyktingar. Rashid beskrev hur detta satte djupa spår, inte bara hos individer utan i hela den kurdiska diasporan i Sverige.

Stereotyper, menade Ismaïl, är inte bara en effekt av okunskap utan ett aktivt maktmedel som används för att upprätthålla status quo: ”När kurderna beskrivs som terrorister, klanbaserade eller oförmögna att anpassa sig, glöms deras historia av förtryck och motstånd bort”. I stället för att ses som människor som kämpar för frihet och rättvisa, reduceras de till en hotbild, vilket ytterligare befäster deras marginalisering.  

 Seminariets publik, som var ovanligt tyst och koncentrerad, nickade instämmande när författarna diskuterade hur detta också påverkat kundernas möjligheter att integreras och bli en del av det svenska samhället. ”Man pratar ofta om kurder som ett folk utan land”, fortsatte Rashid, ”men vad som sällan diskuteras är hur de också ofta förvägras en plats i samhällsdebatten, även i länder där de har sökt skydd.”

Rashid och Ismaïl betonade vikten av att lyfta fram de kurdiska berättelserna som ett sätt att utmana stereotyper och föra samtalet bort från de förminskande bilder som ofta dominerar. ”Vi behöver inte fler analyser av kurder ur västerländska maktstrukturers perspektiv,” sa Ismaïl: ”Vi behöver kurdernas egna röster – och vi behöver att de tas på allvar.”

Kvinnorna har blivit internationella symboler för motstånd

Ett exempel som lyftes var hur kurdiska kvinnor blivit internationella symboler för motstånd, särskilt genom deras deltagande i kampen mot IS. Även här finns risken för en snedvridning: ”Man hyllar dem som kämpar för frihet på slagfältet, men lyssnar inte på dem när de kämpar för samma frihet i exil” påpekade Rashid.

Seminariet avslutades med en uppmaning till publiken att reflektera över sina egna fördomar och den roll de spelar i att reproducera eller utmana stereotyper. ”Att förstå kurderna är att förstå en del av oss själva,” sa Ismaïl i avslutningen. ”Det är genom solidaritet och gemensam kamp för rättvisa som vi kan skapa en bättre framtid – inte bara för kurderna, utan för alla.”

Efteråt samlades en liten grupp besökare kring författarna för att ställa frågor och diskutera vidare. Det blev tydligt att samtalet inte slutade vid seminariets slut. Det var bara början på något större – en möjlighet att skapa en bro mellan kulturer och börja bryta ner de osynliga murarna som stereotyper och fördomar byggt upp under decennier.

Den kurdiska frågan handlar i grunden om mer än geopolitik. Det handlar om mänskliga rättigheter, om rätten till en identitet och rätten att bli sedd och hörd. Och kanske, bara kanske, kan samtal som detta hjälpa oss att ta ett steg närmare den förståelsen.