I ett samtal med prästen Birgitta Westlin berättar författaren Jonas Hassen Khemiri om sin nyutkomna bok Pappaklausulen. Romanen handlar om en son, som också är en pappa. Om en pappa som också är en son. Sonen har haft en nästintill matematisk syn på sin relation med fadern. Eftersom det under ungdomen var fadern som tog hand om sonen och på senaste tiden varit omvända roller borde de vara kvitt nu? Eller hur?
Det är en roman om prestationsångest som förälder, att vilja ha applåder för att man hämtar på dagis eller plockar ur en diskmaskin. Pappaklausulen behandlar relationer och familjeband med allt vad det innebär. Främst handlar den dock om vad som händer när grundreglerna för hur en familjekonstellation fungerar omförhandlas. Sonen vill inte längre vara den som tar hand om pappan. Men det är ju pappa också, och pappa tar man hand om.
Khemiri pratar om hur idén till boken föddes när han själv var pappaledig och funderade på vad det egentligen innebar att vara en bra förälder. Hur skulle han på bästa sätt finnas där för sina barn så att de i framtiden skulle slippa omförhandla en familjeklausul? I Pappaklausulen finns, som i samtliga av Khemiris tidigare böcker, ett parallellförehållande mellan de yttre och de inre händelserna. Hur påverkar det som händer utanför oss det som händer inuti oss? Finns det en korrelation mellan händelser och hur mycket kan vi egentligen påverka? Jonas Hassen Khemiri har inte svaren på dessa frågor, vid ett tillfälle vänder han sig mot publiken och frågar om vi kan besvara dem.
Khemiri menar inte heller att boken är svaret på att de frågor som kan uppstå i komplikationerna i en pappa (eller familje-) klausul. Han avslöjar att boken inte slutar med regnbågar och att allt blir bra. Men, som han under samtalet uttryckte sig själv ”De (karaktärerna i romanen) kanske förstår varandra ungefär 7% mer nu än vad de gjorde i början av boken, och visst tycker man ibland att även 7% bättre förståelse är en seger?”
