Poeten och akademiledamoten Jila Mossaed är aktuell med boken Jag tillhörde vindarna som utgavs tidigare i somras. Innan hennes högläsning på Bokmässan pratade hon med Ung Media om hennes verk och skrivande.
I Jilas nyutgivna bok Jag tillhörde vindarna har flera recensenter noterat att döden tar stor plats, men den sprakar också av liv. Jila anser att den här dualiteten är oskiljaktig.
— Jag måste säga att livet är en vacker prolog innan den riktiga akten som är döden, som är en rastplats innan resan till evigheten. Det är viktigt att vi förstår att livet är kort… Ibland glömmer vi bort det och jag tycker att prata eller skriva om döden minskar rädslan. Att våga acceptera döden, inte låta vidskepelser och fantasier skapa fasansfulla bilder i oss.
Är det viktigt att inte fastna i det?
— Nej, jag fastnar inte, jag skriver inte med mycket sorg om döden. Jag skriver precis det jag skriver om livet och kärleken. Det finns mycket kärlek och glädje i mina dikter också. I den gamla persiska mytologin var glädje den första skapelsen och det viktigaste i livet. Genom att man förstår att döden är nära kanske man kan njuta av livet lite bättre och snabba sig, skynda sig att leva livet eftersom vi har en kort tid på oss.
Din första diktsamling på svenska, Månen och den eviga kon, utkom för 27 år sedan. Hur är det att skriva på ett språk som inte är ditt modersmål och har det ändrats genom åren?
— Precis, det var då jag försökte byta språk trots att jag var inte ung, men jag tänkte att jag måste bevittna min situation i världen eftersom miljoner som jag har lämnat sina egna länder och var tvungna att omplaceras nånstans utan att själva bestämma över sina liv. Det var en stark vilja. Jag älskar mitt eget språk som jag har skrivit på i hela mitt liv men tänkte att jag måste byta språk till svenska.
Ungefär åtta till nio år efter att Jila anlänt till Sverige skrev hon fortfarande på persiska. Men hon slogs av tanken att en poet borde kunna tänja språkets gränser.
— Om jag får tio ord på ett väldigt svårt språk borde jag kunna skriva en dikt med de tio orden. Det var på det sättet jag började byta språk och det var självklart väldigt svårt i början.
I Varje natt kysser jag markens fötter används namnlösa fåglar, träd och mossar flitigt för att skildra exiltemat. Men bildspråket skiljer sig i hennes persiska poesi.
— Jag som kommer från ett torrt land var inte van att gå till skogen för att närma mig naturen eller plocka svamp. Skogen fanns bara i barnböckerna eller på somrarna när vi skulle gå till Kaspiska havet.I Värmland närmade jag mig naturen och lärde mig mycket. Jag kunde ingenting om alla träd och fåglar. Under tusen år i Iran skrev alla poeter om näktergalen, Hafez och andra poeter. Här finns inga näktergalar. Här är det koltrasten som är populär. Jag har en dikt där jag säger att jag var tvungen att öppna fönstret och säga till koltrasten, ”Kom in till min värld, till mina dikter.”
Hur är det att vara ledamot i Svenska Akademin? Och vad betyder det för dig?
— Det betyder oerhört mycket… Jag tänkte att självklart, jag är den enda kvinnan från mellanöstern, kvinnor kommer att vara stolta över mig och mitt namn kommer att finnas i historien i framtiden. Att sitta där, det är som att öppna många fönster mot världens bästa litteratur. Jag har tillgång till utvalda böcker och lär mig hela tiden av mina kunniga kollegor. Jag måste säga att jag är väldigt hedrad och glad att de valt mig.
Reporter
Faith Manalili