Jag ska skriva om min första dag på bokmässan eftersom ingen var där men vissa kanske vill höra om hur det var ändå. Eller ja, det var några människor där, nämligen: 

• Jessica Gedin (mest av alla, såg ett sjukt omfång hår swisha förbi kanske var tredje kvart under hela min vistelse)
• “Branch”folk alltså kvinnor i svart kjol skitsnygga läderstövlar och svart polo eller män i kofta 
• Massa präster av någon anledning? 
• Massa kockar av någon anledning? 
• Alla som någonsin skrivit orden: kött, ben, sol eller anorexi i en text någonsin

Jag klandrar er därför inte om ni skulle bestämma er för att ni absolut inte vill höra något alls om bokmässan. I alla fall:

Torsdag, 08:00

Jag har sovit i en våningssäng med så gammalt snus instoppat i hörnen att snuset hette Lyft och inte Velo när de sattes där på furukanten. Jag har drömt mardrömmar om Jan Gullious korta armar och intensiva blick men jag ska på bokmässan och därför kan ingenting nå mig. Jag tar därför på mig: 

• Svart kjol 
• Skitsnygga läderstövlar 

Och 

• Svart polo 

För även om den här texten inleds med en ton som kan låta hatisk mot bokmässan så vill jag ju egentligen vara bokmässan, jag vill vara Jessica Gedin. Fast vem vill inte det? 

Även om jag har sett ganska få montrar så är det väldigt väldigt många där, jag lovar. Om någon skjuter ger jag upp, tänker jag. Fixar till min svarta kjol, ser Gedin för andra gången den dagen och ger mig ut i vimlet. Förlåt för ordval.

10.00 

Ser ett samtal som heter “Kafka, Freud och det judiska ursprunget” med Mikaela Blomqvist och en kille (man? gubbe? vill inte låta elak och dessutom svårt att döma) som heter Per Magnus Johansson som jag bara antar är psykoanalytiker av utseendet att döma. Alltså man ser ju det på alla psykoanalytiker, att de är psykoanalytiker. Det är som att de förställer sig med mening för att typ uttrycka sitt “det”. Jag menar vad säger egentligen en för stor kavaj och hår som tunnats ut mycket men också växt ut mycket om en människa? Per Magnus Johansson vet vad det säger, jag vet vad det säger. Alla psykoanalytiker går att göra en hobbypsykoanalys på, som består i att de har en högt förtryckt libido. Jag älskar att de gör det så enkelt. Mikaela och Per Magnus har exakt samma loafers och det är det enda som för dem samman vilket jag tycker är väldigt fint. 

11.46 

Köper lunch i en av montrarna. Surprise. Den kostar 155. Surprise. Kostnaden går över Ung medias budget men jag hoppas att min redaktör är snäll, annars får jag väl fasta till fredag tänker jag och äter mitt flatbread medan jag läser Rich boy och ser ung och lovande ut. Så snygga stövlar tänker alla som går förbi, till och med Jessica Gedin. 

13.00 

Går på samtal med Nina Lykke, mest för vi delar samma namn. Skoja. Mest för att hon pratar om sin bok “Vi är inte här för att ha roligt” som handlar om en kulturman och en sexskandal. Surprise. Skoja igen. Det är ett otroligt bra samtal och efteråt kan jag inte sluta säga “morsom”, alltså “roligt” fast på norska. Säger det tills min pojkvän ber mig att sluta, då tänker jag att han kanske inte är här för att ha roligt. Men det är jag! Och därför går jag återigen ut i vimlet.

Går till it-lits monter och ser folk från Stockholm, åker upp en våning och kollar på Bonniers monter ovanifrån. Det märks att de har mest pengar och om de inte har det så har de i alla fall mest cred för de har som ett litet hus, inte bara en vanlig monter. På taket sitter Jonas Hassen Khemiri och äter en banan. Jag funderar på om han kanske är kultursveriges snällaste, ändrar mig till snyggaste för snällast är väl ändå Marcus Berggren? 

15.04 

Funderar på om det här är mitt liv nu medan jag sitter i ett par säckiga soffor i inne-för-fem-år-sedan-men-för-dyra-för-att-slänga-rosa och knaprar i mig en tablettask från Adlibris. Känner hur rosorna kommer tillbaka till mina kinder när sockret når blodet. Little Jinder går förbi och skriker “så du är här igen” till min kompis och då bestämmer jag att ja, det här är mitt liv nu.

15.32 

Orkar inte mer när jag hör Guillou prata sensuellt om en blomma. Det är det enda man hör genom det distade ljudet i montermikrofonerna men det hör man också tydligt. Jag tackar för mig, letar en halvtimme efter närmaste utgång. Min kille hinner köpa en t-shirt med texten “litteratur är rövknull” på innan vi når något som liknar en utgång. 

16.04 

Visar upp mitt kort i spärren och säger “jag är press” fastän man inte behöver göra det på vägen ut. Tar “vagnen” hem. 

17.28 

Äter ostron för första gången på Skanshof. Det är förvånansvärt gott. Tänker Är det här mitt liv nu. Linda Skugge snor en bok till mig som hon förvisso har skrivit själv, sedan läser hon och andra poeter precis utanför Skanshofs toaletter. Folk passerar med kräfthattar men det förhöjer endast stämningen. Jag tänker att ja, det här är mitt liv nu. 

18.01

Vi går till folkteatern. Min väninna har en jätterolig bakgrundsbild på Marianne Lindberg De Geer och Nanna Olasdotter som jag skrattar åt ett tag. Sedan pratar jag med en poet som vill spränga hela kultursverige, alltså bokstavligen spränga. Med dynamit.