Aya Kanbar är författaren bakom de kritikerrosade diktsamlingarna Hyperverklighet (2021) och Aftongata (2023). Ung Media träffar Aya på Bokmässan för att prata om hennes dikter och inspiration med fokus på hennes senaste verk.

Hur känns det att medverka på Bokmässan i år?

— Det är exalterande att få träffa människor som man kanske inte alltid träffar på en och samma plats, att se massa saker, att interagera och se författare man inte ens annars har träffat innan. Jag tycker även det är kul att bara få gå runt och se likasinnade människor, människor som  tycker om litteratur, även om de bara läser deckare till exempel, som inte alls är min genre. Det är kul att få se människor visa kärleken de har till böcker generellt. Både gamla och unga författare möts och olika slags litteratur får ta plats, säger Aya. 

Det första som slår mig vid din högläsning är hur klangfulla dikterna är. Är det någonting som du la mycket tanke på under skrivprocessen? 

— Jag tror det. Många av mina referenser i boken kommer också från låtar, som till exempel Teen Idle av Marina eller Lorde. De artisterna fokuserar väldigt mycket på sina texter och hur de låter. Att det är det lyriska, poetiska som alltid finns med och att det är någonting som de har i åtanke när de skriver låtarna. Jag tror också att jag blev kanske undermedvetet påverkad av det medan jag skrev, att man har de här referenserna i huvudet som konstant spelas under vissa dikter… Men också för att jag tror att jag bara ville att det skulle låta väldigt bra när man läser dikterna högt. 

Jag frågar om musiken alltid har varit viktig för skrivandet. 

— Ja, det skulle jag nog ändå säga. Jag tror nästan jag lyssnar nog mer på musik än vad jag läser och det kanske bara är för musik är liksom enklare att smälta. Ett album är oftast enklare att lyssna på än att läsa en hel bok, det tar ju mycket mindre tid. Också för att jag har som sagt lyssnat på musik mycket längre än vad jag har läst, som det är kanske för de flesta, men också för att jag dras till många artister som också är låtskrivare. 

Hon citerar Frank Ocean, Lorde, Lana Del Rey och Taylor Swift (i synnerhet Swifts album Folklore och Evermore) som inspirationer. 

— De lägger så mycket fokus på själva texten och berättandet. Jag tycker om hur de presenterar “handlingen,” om man får kalla det för det i sina verk. Jag tycker om hur det samspelar med det melodiska. Vissa av artisterna jag tycker om är producenter och interagerar med varje del av själva musikskapandet.

Ärkeängeln Azrael som för själen från livet till döden är en återkommande figur i Ayas diktning. 

— Jag ville alltid ha med en ärkeängel i Aftongata, som ett slags ett par ögon som kollar på jaget som inte är duet, som tredje perspektiv ovanifrån. Vi människor är rädda för döden, det är någonting vi inte förstår. Jag ville avskräcka oss lite grann från det. Azrael kan vara en slags skyddande närvaro och det här kanske mer metaforiska med ungdomens död är att man går från ungdom till vuxen, att det blir den här övergången där och att Azrael är med och hjälper en på vägen.

Anknyter du titeln till det?

— Afton generellt är ju en övergångsperiod mellan dag och natt, och jag visste alltid att boken skulle utspela sig under de mer mörkare timmarna. Första dikten heter “Skymning” för att det börjar med att solen går ner. Och gata för att man går från en plats till en annan och att boken känns urban på ett sätt. Det är väl ganska sällan naturpoesi, men jag kände just i Aftongata att det handlar om att leva i storstaden, att gå på gatorna, se alla neonljus, trafikljusen, det konstanta ljudet och att man har de här konstanta intrycken som man får utav allt levande runt omkring. 

Du är 20 år. Hur känns det att ditt författarskap är hyllat redan så tidigt i din karriär?

— Jag har alltid brytt mig mycket om text och litteratur generellt, och när det är någonting som ligger mig nära hjärtat och man får höra att man själv är bra på det man har sett upp till hos andra… Det är så fint att få höra det. Man utvecklas hela tiden, men det känns ändå bra att veta att man har hittat något redan nu som man kan känna sig bekväm i och som man vet att man kan fortsätta med. Såklart vill jag inte heller att all den här bekräftelsen ska forma hela mitt skrivande framöver. Det går inte att förneka att det känns väldigt bra och att det är en motiverande faktor, även om det inte är främsta anledningen till varför jag skriver. Det är nog främst bara att det känns som bra terapi för mig själv. Originalanledningen till att jag började kommer vara anledningen till att jag fortsätter, berättar Aya.

Jag undrar om hon jobbar på en ny bok. 

— Det är nog en till diktsamling, jag kommer nog alltid bara vara poet tror jag, säger Aya och skrattar.

Reporter

Faith Manalili

Fler artiklar