Krönika av Olivia Karlsson Lexberg: Behövs kvinnliga förebilder?

Det är den 8 mars, Internationella Kvinnodagen. Jag går in i personalrummet för att ta min välförtjänta rast. En hög med information kring lönesamtal ligger på bordet när jag sätter mig tillrätta i soffan. Kommunals sektionens årsmöte ska hållas i veckan, jag läser det på affischen som är uppsatt. 

Jag slänger ett öga på vad klockan är innan jag i ren nyfikenhet går in på kommunens hemsida. Jag snubblar över ett blogginlägg, skrivet av Mari Huupponen, dedikerat dagen till ära. Med feta bokstäver står det: ”Det går åt fel håll”. 

Det står att ”utvecklingen mot jämställda löner står helt still”, ”kvinnor har ofta otrygga jobb”, ”kvinnor i arbetaryrken är hårdast drabbade av arbetsmiljöproblem”, ”kvinnor arbetar oftare deltid, i synnerhet kvinnor i arbetaryrken” och att ”kvinnodominerade yrken är värdediskriminerade.”

Inget positivt, alltså. 

Medan Huupponen tittar tillbaka på mig genom skärmen kommer mina tankar till att undra vilka kvinnliga förebilder jag ser upp till? Vilka har jag att identifiera mig med? Behövs ens kvinnliga förebilder? 

Genom att se andra kvinnor som lyckas inom olika områden, från vetenskap och teknik till konst och politik, kan de få en känsla av att ingenting är omöjligt för dem heller. Det behövs kvinnliga förebilder för att ge unga kvinnor och flickor inspiration, självförtroende och motivation att följa sina drömmar och mål. Dessutom bidrar kvinnliga förebilder till att bryta ned stereotyper och normer kring kön och visa på mångfalden och potentialen hos kvinnor i samhället.

Torun Nilsson skriver i Dagens industri om vikten av kvinnliga förebilder, speciellt inom näringslivet: ”Bristen på förebilder har, vid sidan av huvudansvaret för barn, varit ett av de största hindren för kvinnor att göra karriär i näringslivet, ett slags moment 22 när det gällt både deras eget självförtroende och andras tilltro till deras förmåga.” 

Så om kvinnliga förebilder nu behövs, vart kan man hitta dem? På internationella Kvinnodagen släpper tidningar som Dagens Industri, Aftonbladet och Forbes listor är mäktiga och inflytelserika kvinnor.

Förra året så toppade Ursula von der Leyen, Christine Lagarde och Kamala Harris Forbes lista över världen mäktigaste kvinnor. I följetongen kunde man hitta namn som Taylor Swift, Tsai Ing-wen, Opera Winfrey och Beyoncé. 

Aftonbladet och Demoskop frågade svenska folket vilken kvinna som har utmärkt sig under det gång året och svaret var inte någon kändis eller politiker, utan det var ”min dotter” och på andra plats kommer ”min fru/sambo”. Efter det finner man Magdalena Andersson, Kronprinsessan Victoria och ”min mamma”. 

Med ”årets kvinna 2024” uppmärksammar Expressen 100 kvinnliga förebilder. Årets kvinna blev Sveriges nya rikspolischef Petra Lundh, sedan kan man läsa namn som Zecira Musovic, Anne L’Huillier, Sarah Sjöström, Kristina Edström, Ewa Skoog Haslum, Fröken Snusk, Emelie Rödeman och Ebba Andersson. 

På en och samma lista kan man hitta kvinnor från livets alla vägar. Kändisar, idrottare, politiker, gynekologer, direktörer, sergeanter, maskinförare och kammaråklagare. 

På min egen lista över kvinnliga förebilder så vänder jag mig till de kvinnor som finns runt omkring mig, de som är aktiva i det svenska civilsamhället och i ungdomsrörelsen. Kvinnor som jag uppfattar som engagerade och positiva, kvinnor som jag tror jag hade kunnat vara vän med.

Jag ser upp till kvinnor som Rebecca Forsberg (Grön Ungdom), Lotta Wiechel (SSU) , Julia Qui (Unga Forskare), Karin Pettersson (Luf) och Emilia Kyllönen (Sverigefinska Ungdomsförbundet). 

Listan toppas självklart av Noura Berrouba (ordförande LSU), Eleonora Svanberg (STEM-flencer och Unga Forskare) och, så klart för att följa trenden – min mamma.

Våra förebilder behöver inte vara någon forskare, kändis eller politiker. Det kan vara folk runt omkring oss. Men där tog rasten slut, dags att ta tag i arbetet. 

Nu lämnas jag istället med den skrämmande tanken om att jag kan vara någons förebild…