Samtliga riksdagspartier har målsättningen att driva en ambitiös och effektiv klimatpolitik. Förslagen för att genomföra den här klimatomställningen, som är så fundamental för vår framtid är alldeles för splittrad i min åsikt. En viktig princip i ett genomförande av en effektiv klimatpolitik är att vara öppen för samarbete. Att på ett diplomatiskt sätt komma fram till ett enat förslag som hädanefter verkställs. Förslagen ska gynna majoriteten, och inte bara individen eller vi i Västvärlden.
Det polariserade klimatet inom svensk politik hotar Sveriges klimatomställning. Samhället förlamas och möjligheten till att genomföra kritiska beslut retarderar kraftigt. För att motverka det här krävs ett altruistiskt tankesätt, korrekta prioriteringar och en tydlig tolerans och öppenhet till kompromisser. De här grundläggande principerna känns dock helt uteslutna när det kommer till svensk klimatpolitik.
På lördagen, under årets Bokmässa samtalade Svante Axelsson, Ellen Gustafsson, Carl Schlyter, Lena Sommestad och Kalle Sundin om vad de anser är den optimala klimatpolitiken samt orsakerna till klimatkrisen. Panelen bestod av två tydliga sidor som gav anspråk på olika förslag för att på bästa möjliga sätt vädja klimatet; eller förslag på anledningar till varför vi befinner oss i den situationen som vi befinner oss i.
Carl Schlyter, före detta riksdagsledamot och europaparlamentariker för Miljöpartiet, hävdar att Sverige på pappret minskar sina koldioxidutsläpp, men i praktiken bokför vi utsläppen istället till andra länder. Sveriges export kompenserar således för Sveriges minskande utsläpp.
Kalle Sundin, ledarskribent och debattör, använder begreppet ”exportland” som motargument. Han anser att Sverige är ett exportberoende land. Vår export är en elementär faktor till Sveriges välstånd. En klimatomställning från Sverige som baseras på en minskad export är inte en korrekt lösning anser Kalle Sundin. Han anser att det kommer att leda till en försämrad levnadskvalitet. Seminariet präglades av kompromisslösa diskussioner, där splittringen synliggjordes.
Sammanfattningsvis anser jag att det är essentiellt att ett paradigmskifte sker inom svensk klimatpolitik. För att komma tillrätta med klimatkrisen krävs självklart att individen tar sitt personliga ansvar, men man måste förstå att det är politikerna som bär huvudansvaret för den nuvarande och den framtida klimatkrisen.
Mio Matteo Hjertonsson
