Jag är stolt över att vara en vit man. Varför skulle jag inte vara det? Visserligen skämdes jag oerhört mycket över det förut, i mina dagar som militant feminist var det min största skam. Men jag har insett att som en produkt av systemet har jag ingen annat val: att sträva uppåt är den enda bana jag lärt mig att tänka i, och för mig vore det olidligt att lura mig själv att jag inte uppskattar privilegierna det medför. Både personer och företag försöker i dag rättfärdiga försök att erhålla mer inflytande genom att hävda att de bedriver antirasism eller feminism, och få människor ifrågasätter huruvida de faktiskt påverkar någonting över huvud taget, i stället prisas dem. Jag förstår det inte. Så nu vänder jag mig till er som inte ifrågasätter ovannämnda: företag är inte goda bara för att de säljer ekologiska varor. Ni är inte goda bara för att ni kallar er feminister. Inse att företag inte kan vara etiska och samtidigt massproducera varor. Stå för att du är en narcissistisk kvinnlig VD som inte bryr dig om dina arbetare med minimilön. Konfrontera er själva!
Därför räds jag också för att tala om jämställdhet eftersom jag i nuläget inte känner igen mig i feminismens diskurs. Identitetsmarkörer har inte bara hamnat i fokus utan helt och hållet tagit över feminismens kamp, men trots det jag har svårt att kalla den för intersektionell. Den intersektionella feminismen påstår sig uppmärksamma samspelet mellan olika maktstrukturer såsom etnicitet, kön, funktionsvariationer, ålder, sexualitet, religion och klass. Men var finns egentligen klassanalysen? Debatten handlar snarare om att kunna acceptera identiteter i sin mångfald, hos individer. Jag vill problematisera detta. Skapar vi Inte barriärer mellan varandra genom att tillskriva oss själva och andra så många etiketter?
Jag tänker till exempel på Black Lives Matter-rörelsen i USA som bland annat protesterar mot polisbrutalitet gentemot den svarta befolkningen. Detta är bara en liten del av en mycket större orättvisa i landet, som grundas i kolonialism och strukturell rasism som pågått i många hundra år. Det är absolut viktigt att erkänna sådan problematik, men – och missta mig inte för en All-Lives-Matter-person nu – faktumet är att det är fattiga människor som utsätts för våld av poliser. Det händer nästan aldrig rika människor, oavsett deras hudfärg. Det är vidrigt att svarta i USA utsätts för oproportionerligt mycket våld, och den rörelsen är väldigt viktig, men samtidigt utsätts alla fattiga i USA för polisvåld. Jag undrar varför det inte också skapats kampanjer om Poor Lives Matter? Eller, egentligen vet jag svaret: vi är rädda för att debattera från om klass, och därför blundar vi för det strukturella våld som människor utsätts för. Polisbrutalitet är ett övertydligt exempel, men det finns många fler.
Enligt försäkringskassan så har kvinnor i Sverige jämfört med män dubbelt så många sjukfall, alltså sjukskrivningar som varar längre än 14 dagar, och det kan också i min åsikt anses som strukturellt våld. Allra flest sjukskrivningar finns i välfärdsyrkena, hos dessa anställda har man dessutom sett en ökning av psykiska diagnoser ända sedan den stora nedmonteringen av den offentliga sektorn på 1990-talet. Detta, och mycket annat, pratar nästan inga unga feminister om i dag, det passar inte deras världsbild.
Visserligen finns det fördelar med att ibland fokusera på individer, och efter Metoo-rörelsen som fick sådant stort genomslag i Sverige så är det förståeligt att vi ser detta sorts samtalsklimat. Men det är också farligt, när kampen handlar om att skandera för vilka låtar som ska tas bort från Spotify eller att på sociala medier visa att man hatar den senast utpekade torsken, i stället för att prata om strukturella orättvisor.
