Det är måndag och Ung Medias första dag på Almedalsveckan i Visby. Bransch- och intresseorganisationen Studieförbunden har bjudit in till samtal om deras nysläppta rapport Bildningstrender 2017: Unga och samhällsintresset, och jag tar mig dit, givetvis med förhoppning om att få lyssna till spännande och nytänkande diskussioner. Ganska snart inser jag dock att diskussionerna som förs på scen har förts många gånger förut.
Samtliga medverkande har till att börja med en positiv inställning till ungas engagemang. Dessutom lyfter de vikten av inte skuldbelägga unga för de brister som finns, utan hellre systemet. Men framförallt uttrycker paneldeltagarna förvåning över det rapporten visar. Faktumet att vuxna till och med skulle kunna lära sig något av unga tycks nästintill revolutionerande.
I korthet konstaterar rapporten tre saker:
- Unga är den grupp som visar störst intresse av att lära sig nya saker.
- Unga har en ökad vilja att lära sig mer om samhälle och politik.
- Hos allmänheten är studiecirkeln det mest populära sättet att lära sig nytt.
Å ena sidan känns det tragiskt – att det ska krävas en ny rapport för att få samhället att inse vidden av ungas engagemang och intresse för samhälle och politik. Å andra sidan känns det positivt att ännu en rapport visar det som vi i ungdomsrörelsen länge vetat. Jag sitter mitt i publiken och har svårt att hålla mig för skratt när panelen gång på gång uttrycker sin förvåning. Samtidigt inser jag att det nog är svårt att förstå kraften av ungdomsrörelsen om en inte själv varit en del av den, och sett vilka omöjligheter som kan bli möjliga när flera människor samlas kring ett gemensamt syfte. Det är mäktigt, och något som alla människor borde få uppleva.
Seminariet har visserligen en del intressanta inslag. Jag kan inte annat än att hålla med när Gunilla Carlsson, vice ordförande för Kulturutskottet, påpekar att det är hur unga engagerar sig som förändrats, och inte vidden av engagemanget. Givetvis förändras ungas engagemang i takt med att resten av samhället förändras – allt annat vore konstigt. Ändå mäts och värdesätts fortfarande traditionella metoder och tillvägagångssätt, medan de modernare underskattas, trots att de är uttryck för samma engagemang. Med det i åtanke är det egentligen inte så konstigt att många äldre blir förvånade över det engagemang som är så självklart för oss unga.
Ett annat tänkvärt inlägg i panelsamtalet görs av gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström. Hon beskriver att en bra dag för henne är en dag då hon går och lägger sig och har ändrat en åsikt under dagen, efter god argumentation och eftertanke. Med det tycker jag att hon berör något väldigt viktigt. För mig, liksom för Anna Ekström, känns det nämligen väldigt självklart att det är viktigare att ha förmågan att omvärdera sina åsikter än förmågan att stå fast vid dem och tycka rätt. I ett samhälle där allt mer så kallad alternativ fakta får plats tror jag det är viktigt att alltid påminna sig själv om vikten av att också lyssna i ett samtal, och inte bara tycka. När seminariet är slut är det alltså diskussionen kring detta som dröjer sig kvar i mitt huvud, och inte rapporten som bekräftar det vi vetat länge.
Förståelsen för ungas engagemang tycks öka allt mer. Ändå känns det ofta som att det inte spelar någon roll hur många rapporter som släpps eller hur mycket forskning som bedrivs. Den äldre generationen kommer ändå alltid beklaga sig över dagens ungdom – precis som den gjort i alla tider. Larmet om dagens unga är nämligen allt annat än nytt. Det enda vi i ungdomsrörelsen kan göra är att fortsätta engagera och organsiera oss. Så motbevisar vi alla som betvivlar vår kapacitet.
Till slut kanske de slutar att förvånas. Det börjar nämligen bli lite tjatigt.
