Första gången jag besökte Almedalen var 2013. Målet med det besöket var att besöka så många seminarier så möjligt som var relaterade till skolan och att försöka se vart debatten var på väg när det kom till skolfrågan, en fråga som hade börjat ses som en av de stora valfrågorna inför valet 2014. Jag fick ett tips inför seminarierna: ”Om du inte kommer på någon annan bra fråga att lyfta, fråga efter elevperspektivet.”
Det var en fråga som jag fick ställa om och om igen under de dagar jag spenderade på Almedalen den veckan. Det var fler seminarier om skolan och utbildning än vad vi fem personer kunde gå på men på nästan alla var det enbart vuxna och vita personer (oftast män) i medelåldern. Ibland sa de bra saker, ibland stod de bara och beklagade sig över hur lata och jobbiga eleverna har blivit i dagens skola. Men det kändes aldrig representativt, varken när det var bra, dåligt eller gnälligt.
Representativitet är något som är väldigt viktigt. Hur kan en påstå sig företräda skolan och dess intressen när endast en liten andel av de som arbetar i skolan får vara på plats och prata, säga sin åsikt eller vara med i diskussionen? Den svenska skolan består inte av vita medelålders män. Den består av lärare och elever med olika bakgrund och olika erfarenheter. I skolan finns det också studievägledare, kuratorer, vaktmästare och en massa andra personer som har erfarenheter och tankar om skolan som inte får synas och ta plats. En ensidig debatt kommer skapa ensidiga lösningar.
Skolan var min ingång när jag besökte Almedalen 2013, men det jag tog med mest var den skeva fördelningen på nästan alla seminarier och paneler som jag besökte. Just då kände jag mest en irritation över den totala och anmärkningsvärda bristen på elevers perspektiv på de seminarier där de pratade om skolan, men i efterhand kom också insikten om att representationen på andra föreläsningar, seminarium och paneler var minst lika homogen. Så långt ögat kunde skåda var det medelålders vita män. Det blir en ensidig debatt.
Att lyfta fram vad de unga gör på Almedalen och att konsekvent lyfta frågan om varför inte de unga får synas och höras är i stor del varför jag besöker Almedalen 2014. Att ställa frågan om varför det är så få kvinnor och rasifierade i panelerna likaså. Jag vill kritiskt granska både utformningen och innehållet på det som händer i Almedalen. Det är en kritik som är befogad, politiken måste innehålla allas verkligheter.
